När jag nu hämtat mig lite efter taxturbulensen så inser jag ju att jag ser på mina hundar just så: egna hundar - andras byrackor! Precis som man säger: egna barn - andras ungar….
Jag lever i tron att jag har världens mest väluppfostrade hundar, och jag blir lika förvånad varje gång det visar sig att jag har fel….
Både maken och jag är fortfarande trötta efter den pärsen att inte veta vad som hänt dem. Jag tror att det är det värsta sådana här gånger - att inte veta. Hörde idag om en hund som fortfarande - efter lång tid - inte är funnen och jag lider med den hundägaren.
Jag trodde också att det bara var vi som inte har barn som är så här oroliga när hundarna försvinner, eftersom hundarna då tenderar att bli “barn”, men det har jag förstått inte stämmer. Hundar verkar ha en stor plats i de flesta hundfamiljer och verkar också räknas till familjen mer än vad man kan tro.
Vi taxägare vet i alla fall att: “Kommer kallad, fast ej strax. Ty född till slav är ingen tax!”