Nu är vår älskade faster Stina begravd på den fantastiskt vackra kyrkogården i Vilhelmina, jag lär ha sagt, när jag var liten, att jag kände mig väldigt hemma där och ville bli begravd där. Nu har jag ju inte tänkt bli begravd utan jag vill helst ligga på den fina minneslunden som finns i Jokkmokk men jag tyckte säkert så när jag var liten.
Faster Stina fattas oss, vi saknar henne mycket - denna fantastiska kvinna som var navet i hela vår släkt.

Det är sorgligt att vi nu är i den åldern att vi enbart träffar våra kusiner när det är begravning och varje gång säger vi; vi måste höras, vi måste hålla kontakten men det gör vi sällan.
Samtidigt tycker jag mycket om dem och önskade att vi verkligen höll kontakten, men det är detta med tiden…..fast jag borde förstås leva efter det jag lärde mig igår; livet går inte i repris….