Jag var i Gällivare idag och träffade folk angående Leader/Polaris och när jag är på väg hem lyssnar jag på nyheterna.
Där får jag veta att man, i Irak, använder sig av förståndshandikappade som självmordsbombare.

Jag har tidigare skrivit om Burma, där man kidnappar barn som soldater, och jag blev lika upprörd då.

Jag blir så förbannad. Hur kan man göra så? Vart är mänskligheten på väg? Har vi alltid varit sådana?
Har vi alla en gräns som, om vi passerar den, gör oss till sådana monster? Jag tycker ibland att jag är riktigt elak när jag replikerar på något jag tycker är dumt och mår då dåligt för det men vart finns min gräns? När blir jag så ond till kropp och själ att även jag kidnappar barn för att använda dem som soldater eller gör andra hemskheter? Finns det en spärr i oss som säger nej - fungerar den spärren i alla situationer?

Dessa frågor funderar jag ofta på när jag hör sådana horribla saker som jag hörde idag eftersom jag innerligt hoppas att jag har spärrar som gör att jag håller mig inom gränserna, men det kan jag aldrig veta eftersom jag har levt ett sådant privilegierat liv att jag aldrig utsatts för test av dessa gränser.