Anna Hövenmark

Jag har drabbats av något virus och det är orsaken till att jag inte skrivit på ett tag. När jag kommer hem på eftermiddagen går jag direkt i säng efter att ha intagit 2 panodil, efter ett tag har febern gått ner så pass att jag kliver upp och äter lite.

Jag tycker jag har haft detta i kroppen länge nu men jag har träffat de som verkligen har varit sjuka så det är nog inte så synd om mig….

Förra veckan var jag i Stockholm på Sveriges Kommuner och Landstings 100 års jubileum, fast egentligen inte Landstingets jubileum eftersom organisationerna slogs ihop för bara ett år sedan….
Onekligen intressant dock eftersom vi fick lyssna på infrastrukturminister Torstensson och finansminister Borg. Den senare var en hejare på att prata men han sa inte så mycket – om ni förstår vad jag menar. Han gjorde mig däremot mer deprimerad än vad jag var när jag for ner vad gäller den framtida kommunala ekonomin.

Jag fick i alla fall umgås med en av mina favorit socialdemokrater nämligen Bengt-Urban som är kommunalråd i Arjeplog och en mycket sympatiskt person.

Förra veckan hade vi också möte i Laponiadelegationen. Arbetet går framåt men jag tror att vi ibland inte vågar ta ut stegen och göra något nytt utan fastnar gärna i paragrafer och ”så har vi aldrig gjort…”
Det är just det som gör arbetet med världsarvet Laponia så spännande – vi MÅSTE tänka nytt – det är därför vi har fått pengar från staten för att lyckas med någonting som ingen annan gjort!

Vår kommunala budgetberedning har ju fortsatt men eftersom vi inte ser att det kommer mer pengar så är läget fortfarande besvärligt. I veckan ska vi ha ett förslag färdigt att lämna till kommunstyrelsen för vidare transport till kommunfullmäktige och det blir inte skojigt att redovisa alla dessa kostnadssänkningar.

Igår var jag och presenterade mig för de nya 9:or som ska vara remissinstans till kommunstyrelsen kommande läsår. Denna gång blev mötet bättre än ifjol, tror jag, eftersom jag gick in i varje klass för att förklara vad tanken är. Ifjol var det i stor grupp och det är ju svårare att få kontakt då, mycket lättare i en liten grupp. Jag ser verkligen framemot mötena med dessa ungdomar eftersom de är bra mycket klokare än vad de själva tror!