Anna Hövenmark

Har nu varit här i snart 10 dagar, det har varit fantastiskt väder och mycket vilsamt.
Förra veckan, på onsdagen, gick min syster och jag Samaria Ravinen. Vi klev upp runt fyra tiden på morgonen eftersom bussen skulle avgå 05.25. Sedan var det ett evigt upplockande av folk på olika hotell och efter en färd på krokiga vägar så startade vi vår promenad vid 8-tiden.
De första 4 kilometrarna är nedför och faktiskt rätt jobbiga för knäna, så har man dåliga sådana ska man undvika detta.
Men det var verkligen en promenad som heter duga. Mycket vackert men också rätt jobbigt. Totalt är sträckan på ca 18 km och det låter inte mycket men när det är mest nerför och man går till största delen på sten, och någon form av rullsten som de lagt ut – troligen för att skydda stigen – då har man ont när man kommer fram.

Sedan måste det ju erkännas att i vår familj – där går man för att komma fram, alltså stannar man inte ofta…..
Jag hade ont i benen när vi kom fram vid 12.30 men det var ingenting mot vad jag hade på torsdag kväll och fredag!

På fredag när vi satt och åt lunch och skulle resa oss upp så blev det mycket skratt eftersom vi hade stora problem med att komma ur stolarna.

En ur vårt sällskap, som inte hade gått ravinen, gick före och passerade fyra personer och hör då hur de säger: titta, hon Hövenmark kan inte ta sig upp ur stolen….
När jag närmade mig dem, haltande, så såg jag att de tittade misstänksamt och jag förklarade då att vi gått Samaria Ravinen och var ledbrutna.
Vilket jag sedan tyckte var tur eftersom jag inte kände dessa människor, men de visst vem jag var. Senare fick vi veta att de var från Kiruna och hade känt igen mig från media. Jag undrar om de först trodde jag var på örat???

Det tog några dagar innan jag obehindrat kunde gå nedför, men det var värt besväret. Nästa gång ska jag i alla fall försöka gå lite saktare – man har ju hela dagen på sig och jag missade säkert jättemycket som var värt att se.
Min syster gick för tredje gången, men det hjälpte inte, hon var lika ledbruten.