Anna Hövenmark

Igår var jag, tillsammans med massor av andra människor, inbjuden till en tillväxtkonferens som anordnas av länsstyrelserna i de fyra nordliga länen. Konferensen gick av stapeln i Luleå under namnet ”Norrlands Tillväxt”.
Det resonerades mycket om hur illa ställt det är i norr och Göran Persson var verkligen ingen muntergök när han sa att inget av de värden som finns i norr – typ malm, skog och energi kommer att generera fler arbestillfällen eftersom tekniken går framåt i en sådan oerhörd takt att man till slut inte kommer att behöva folk för att utnyttja naturtillgångarna.

Detta vet vi som bor i Jokkmokk redan eftersom det är precis det som hänt inom vattenkraften. De som var politiker i början/mitten av 90-talet hade nog ingen aning om hur lite personal som skulle krävas år 2009 vid våra kraftstationer utan trodde nog fullt och fast att vattenkraftsutbyggnaden var kommunens framtid.

På slutet av konferensen talade en ekonom som heter Sandro Scocco om vad finanskrisen betyder förr norra Sverige på lång sikt och han var mycket intressant att lyssna på. Han ställde bl.a. fråga om hur kommunerna , i framtiden, kommer att klara sitt uppdrag? Är det av ett nationellt intresse att kommunerna i det man kallar landsbygd finns? Om det är det – då måste nationen även ta ansvar för att kommunerna har möjlighet att överleva.

En fråga som flera av talarna tog upp var just den hur vi klarar av behålla delar av det värde som vi genererar. Om vi inte kommer att ha arbetstillfällen inom basnäringen – hur gör vi då?
Naturligtvis är det då lätt att säga att vi får se till att vi har en förädling i norr, det funkar kanske bra med malm och skog men hur förädlar man elen som kommer ur vattenkraften?