Anna Hövenmark

Satt i söndags och lyssnar på en begåvad ung man om detta med sociala medier. Tack vare men systerson så började jag blogga här för några år sedan och jag tycker verkligen att det är mycket trevligt och jag ser ju att ni är runt 300 personer som läser denna blogg varje dag – vilket jag tycker är mycket!
Jag finns också på facebook och jag twittrar, jag gillar verkligen dessa medier och de möjligheter som de ger – MEN:

dessa sociala medier innebär också att vi är mer utsatta än tidigare eftersom man, helt anonymt, kan kasta lite skit hur som helst och det kan jag nog ta men blir bekymrad när jag hör hur kolleger blir behandlad på ex.vis. facebook med sidor som börjar med ”Vi som hatar XX” och där man ibland till och med lämnar ut hemadresser och namn på barn.
Som jag tidigare har skrivit så blir jag irriterad på de anonyma som gärna lämnar kommentarer på min blogg, och tycker sig ha rätten att kalla mig lite av varje – som jag inte lägger ut och som ni därför inte ser – och därför har jag, tillsammans med flera andra politiker skrivit under en debattartikel (NK – PT) om politikers utsatthet.
Jag funderar över vad som händer med demokratin om människor inte vågar vara aktiva politiker på grund av rädsla för oskäliga påhopp.
Jag upplever mig inte så drabbad men det kan bero på att jag har förmånen att vara politiker på en liten ort där folk vet vem jag är och kanske har en mer ”personlig” relation till, människor pratar med mig på konsum, skriver mail eller ringer om de vill påpeka någonting. Det är nog värre när det är längre mellan medborgaren och politikern.

Man måste nog ställa sig frågan: vill man ha möjlighet att följa sin politiker i de sociala medierna? Vill politikerna ställa upp på det?

Kanske man skulle behöva kurser i ”socialmediahyfs”??