Anna Hövenmark

Läste ledaren i Kuriren, och det måste ju sägas – jag är aldrig överens med ledarskribenten, men säg den regel som finns utan undantag….

Han skrev om döden och jag tyckte att det han skrev var mycket tänkvärt.
Just det att vi tycker döden är obehaglig gör att vi nog blir lättlurade om hur den eventuellt kommer att te sig.
Vi systrar var med när vår pappa dog, vilket faktiskt var mycket fridfullt, men det beroende på att han fick medicinsk hjälp mot sin ångest och eventuella smärta – jag tror att om han hade fått vara hemma hade det inte alls varit lika lugnt och fint som det nu var på vårdcentralen i Jokkmokk.
Vår mamma dog på ett helt annat sätt, hastigt och troligen mycket obehagligt – jag var inte med då, men det var lillasyster, som har berättat att det verkligen inte var så fridfullt som man gärna vill att det ska vara.

Men det är ju så – vi vill gärna att livet ska lunka på i sin stillsamma takt, men det gör inte det.
Människor drabbas av sjukdomar, av olyckor och av andra besvärligheter och det går inte att undvika men vi är så erbarmligt dåliga på att prata om det. Visst, jag vet att alla inte vill prata om det men jag vet också att många tycker det lättar om man kan dela med sig.
Om man möter en person och frågar hur det är och personen säger – nja, inte så bra – fick igår veta att jag har cancer. Vad gör vi då? Hm-ar vi och försöker ta oss därifrån så fort som möjligt eller sätter vi oss med personen och försöker samtala??

Jag hoppas innerligt att jag åtminstone försöker göra det sista!