Anna Hövenmark

Jag har ju haft min semester och kom tillbaka till jobbet i slutet av juni och kom tillbaka till en arbetsplats där det verkligen hade hänt saker. Några av mina arbetskamrater har fått nya jobb och väljer att lämna försäkringskassan och en av dessa konstaterade att medelådern på arbetsplatsen faktiskt är på tok för hög när dessa lämnar.
Så är det och det bara är för sorgligt.
Dessutom så är det nog så att de som blivit uppsagda hyser stor tvekan till att vara kvar och kommer sannolikt inte att söka de tjänster som nu måste annonseras ut.
Lite knäppt känns det onekligen – först säger man upp folk och sedan nyanställer man flera stycken…
Men det blir kanske så när det blir uppsägningar, flera väljer att gå eftersom det känns olustigt att vara kvar.

Vi har också fått veta att vårt område ”Norra Lappland” – Gällivare, Kiruna, Pajala och Jokkmokk från och med första januari 2012 kommer att tillhöra samma område som Luleå. Det finns nog en logik i det, det är alldeles för få anställda kvar för att vara ett eget område.

Jag kommer att jobba till den sista augusti och sedan lämnar jag kassans värld och det känns mycket bra. Spännande fortsättning av livet följer!
Jag har inget nytt jobb på gång men har sökt in på en kurs på LTU – besked om jag kommit in får jag i slutet av denna vecka.
—————————————–
Såg på nyheterna att en man dödat sin 7-årige son och även om jag vet att man inte ska döma någon ohörd så blir jag förtvivlad. Hur tänker en pappa som gör så? Än mer sorgligt är det om det stämmer det som stått i tidningen att mamman varit hos polisen förra veckan och sökt hjälp men inte fått det.

Att man som vuxen ger sig på ett barn är för mig så obegripligt och sorgligt att jag blir alldeles matt!
På nyheterna sa en man från socialtjänsten att det är viktigt att vi ”andra” människor vågar se och reagera på saker och jag började fundera på hur jag skulle reagera om jag trodde att någon i min omgivning misshandlade sina barn.
Jag vet ju faktiskt inte.
Kanske skulle jag inte låtsas se? Jag hoppas innerligt att jag skulle se och försöka agera men samtidigt är det säkert svårt att vara den som larmar.
Man vill ju inte vara den som hojtar – Vargen kommer, vargen kommer – åsså kommer den inte….