Anna Hövenmark

I denna vackra by, som skymtas i bilden, bor maken, taxar och jag. I ett litet vitt hus med röda knutar, stor gräsmatta, nära till älven och toppenfina grannar:

En idyll!
Precis som Utøya, precis som flera andra ställen i världen.

Imorse när maken o jag vandrade upp för Linaberget och blickade ner över vår vackra by så började jag fundera över hur ofantligt lätt det är att krossa dessa idyller.
Vi som har förmånen att få bo här begriper ofta inte hur bra vi har det och efter katastrofen förra veckan har jag tänkt mycket på allt det som vi tar för givet.
Vi, i vår by, tar nog ofta för givet att vi får leva i fred, lugn och harmoni men glömmer att titta runt omkring och tänka på vad oerhört mycket vi har att vara tacksam för.

Jag blir upprörd när man från den extrema högern pratar om att denna tragedi inte får bli politik, det ÄR politik, vare sig vi vill det eller inte.
De åsikter som framförs på nätet och som jag själv med jämna mellanrum blir utsatt för är inte att leka med.
Främlingsfientlighet och rädsla är ingen bra kombination.
Att vara rädd för det som är okänt är mänskligt, men då borde det vara var och ens ansvar att försöka ta reda på vad det egentligen är som skrämmer så mycket. Det finns otaliga exempel på att när man lärt känna en människa är det svårt att vara fientlig oavsett vad den personen tillhör för religion eller vilket land personen kommer ifrån.
Att låta rädslan övergå i fientlighet och hat är olyckligt eftersom en rädd och fientligt ställd människa ofta är farlig för andra.

Jag blickar ut över idyllen i vår fina by och hoppas att vi som har förmånen att leva så här kan bidra till att minska rädslorna för andra kulturer, för andra människor och för sådant som vi i vår lilla värld inte är vana vid. Det är vår skyldighet att i alla fall försöka.