Anna Hövenmark

Den 14 maj 2011 så skrev jag följande bloggutkast:
”Trevligt att se att ”de nya moderaterna” snart kan kalla sig ”de gamla sossarna…” eller ännu hellre – ”de gamla vänsterpartisterna”
Vadan detta säger vän av ordning – jo, jag hörde herr statsministern säga att det är dags att kommuner och landsting anställer fler i offentlig tjänst.
Så intressant, han hävdar att vi nu har råd med det, det har (v)i hävdat länge och vi skulle ha ännu bättre råd om vi gav tusan i det femte jobbskatteavdraget.
Men allvarligt talat så blir jag glad över att han faktiskt sa så eftersom jag tror att det är jätteviktigt att vi faktiskt har en offentlig sektor och att även han, högermannanen, tycker det. Dock är vi nog inte överens om storleken på denna sektor.
Det finns skräckexempel i världen när man helt och hållet skrotat den offentliga sektorn och det blir inte bra, enligt mitt vänstervridna sätt att se på saken i alla fall.
Jag är helt övertygad om att en stark offentlig sektor är bra för människor i gemen och jag är lika övertygad om att för att kunna ha ett hyfsat jämlikt samhälle så måste den finnas. Jag vet ju att herr statsminister inte ser saken på samma sätt men ”man får vara glad för det lilla”.
Jag hoppas han har samma inställning till de gemensamt ägda naturtillgångarna, men det är väl att hoppas på för mycket..”

Jag publicerade det aldrig för jag tänkte att han Fredrik kanske sagt fel…men idag fanns det en intressant politisk kommentar i DN – Maria Crofts skriver:
”När Nya moderaterna har partistämma är de gamla S-ledarna också där. Inte personligen, men de dyker upp i tal och debatter. Dessutom värnar partiledningen om gamla S-klassiker.” Tyvärr hittade jag inte artikeln på nätet men jag lägger in en länk om den dyker upp.

Det jag tycker är intressant är just det hon visar på – att moderaterna har tagit efter ett språkbruk som tidigare fanns hos socialdemokratin. Hon beskriver hur M-talare citerar gamla S-ledare i talarstolarna men tar också upp rent politiska frågor. Hon skriver:
”Men socialdemokraternas politik är närvarande på stämman även på andra sätt. Partiledningen avvisar exempelvis alla motioner om att slopa värnskatten och ta bort turordningsreglerna i Las. Värnskatten infördes av S och turordningsreglerna är en viktig del av S-politiken. Samtidigt som Moderaterna tidigare krävt att de ska avskaffas”

Vad betyder detta för svensk politik? Hur ska man, som väljare, kunna skilja på vad som är blått och vad som lutar mer åt rött eller är det så att vi svenskar i gemen – även de blå – egentligen är mer åt det violett hållet?