Anna Hövenmark

Jag har börjat en universitetskurs, jag ska lära mig att skriva kreativt. Det blir nog ganska enkelt, hur svårt kan det vara att skriva en historia eller två?
Jag skulle skriva en historia på ca 4 sidor med 1,5 radavstånd och en viss storlek på bokstäverna. Historien skulle innehålla biografiskt material och kryddas med fiktion, Jag började stort med en historia om när jag var på sjukhus i Saudiarabien, fortsatte med en historia när jag höll på att bli överkörd i New York och avslutade med en historia när jag stal kaktusar på Bonaire.
För varje historia så insåg jag att det är ofantligt svårt att skriva en blandning av sant och påhittat, jag insåg också att mina biografiska historier är rätt tokiga som de är så det är svårt att lägga till någonting som är påhittat utan att det blir riktigt fånig. Det är svårt att skriva..
I min kurs finns det riktigt aktiva personer och en av dem har startat en facebook grupp för oss och det är både uppmuntrande och nedslående – en har redan skickat in sin uppgift men flera har det som jag, inte nöjd med vad vi åstadkommit.
Så här sitter jag nu, skriver men har egentligen ingen aning om vad. Kan man verkligen bara komma på något att skriva om – bara så där, eller behövs det noggrann planering för att komma framåt. Enligt min far, som skrev deckare, så var planering mycket viktigt. Att man hade en historia lite löst i tanken men planerade så man kunde få den att gå framåt och framförallt att man hade ett, åtminstone tillfälligt men möjligt, slut. Annars, menade han skulle man dra iväg alldeles för mycket.
Fast jag tror ändå att hans första bok helt kom till på grund av sysslolöshet och inspiration. Vi befann oss upp till fjälls, i den kåta som min familj bodde i på somrarna, pappa hade med sig sin lilla reseskrivmaskin – fanns inga datorer på den tiden, vilket inte hade gjort någon nytta eftersom det inte finns elektricitet där – varken nu eller då. Nå, åter till pappas skriverier – han satt på kvällarna i skenet av gasollampan och skrev och vi var väl inte så fundersamma över det, pappa skrev alltid, men när han reste sig upp och högt sa: – Nä, jag måste nog slå ihjäl en till, och gick ut genom dörren – DÅ tittade vi ungar på varandra och undrade vad i hela friden han höll på med. När han kom in igen berättade han att han höll på med en deckarhistoria, mest för att lugna oss tror jag.
Den boken han skrev då hade ingen som helt planering, det är jag övertygad om. Däremot lärde jag mig den hårda vägen att hans senare böcker hade en noggrann planering.
Jag kommer ihåg när hans första bok blev antagen på Norstedts, han fick brevet och öppnade det när jag råkade vara i närheten och att han blev glad syntes och hördes och om jag inte kommer ihåg fel bjöd han mamma på champagne den kvällen.
Jag har alltid tyckt om att skriva och när jag föreslog pappa att vi skulle skriva en bok ihop nappade han på idén, han hade en tanke på en ungdomsbok som jag tyckte var rolig och som jag skulle kunna tänka mig att formulera mig kring, men det var det samarbetet som inte fungerade alls när jag upptäckte att jag var tvungen att hålla koll på att skurken hade blå ögon på sidan två, när jag påstod att han var brunögd på sidan trettiofem. Jag var ungdom själv, runt femton år och planering var inte min starkaste sida och inte disciplin att sitta vid skrivbordet och komponera ihop ord utan att vara inspirerad heller. Samarbetet föll i glömska, ända till dess att mina föräldrar var döda och vi hittade det, inte ens halvfärdiga manuset, i mammas bokhylla. Det mycket ofullbordade manuset ligger nu i min bokhylla och jag tittar på det ibland och undrar om jag någonsin ska lämna min femtonårings dåliga disciplin och försöka få ihop det. Idén som pappa hade är nämligen riktigt skojig och kan säkert bli någonting bra, om man bara får ihop det.
Min pappa var en påhittig man och en annan sak han var riktigt duktig på var skämtteckningar, dessa hittade vi också när han var borta och jag vet att han fick flera publicerade i facktidningar, han var apotekare och de flesta teckningar har anknytning till hans jobb. Han var också mycket tekniskt intresserad och jag minns särskilt en sommar när han fick för sig att vi skulle kunna lyssna på radio uppe till fjälls. Det kan låta ointressant för en ungdom idag men för oss som enbart hade dåligt fungerande transistorradio apparater att tillgå var tanken på att kunna ta emot radiosignaler uppe till fjälls rent av spännande. Det visade dig blir riktigt äventyrligt dessutom. Pappa försökte sig nämligen på att bygga en gigantisk antenn av väldigt dåligt virke, nämligen en och annan avlagd bräda. Virke är inte alldeles lätt att få tag på där uppe i Padjelanta där det bara växer dvärgbjörk. Han byggde en lång ranglig sak och till slut skulle denna mackapär försöka resas, som en midsommarstång men mycket längre och klart rangligare. Vi fick alla hjälpa till och så småningom fick vi upp den och den skulle förankras med hjälp av rep. Jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror inte den hann stå mer än någon timme så rasade hela masten ner och vi sprang som yra höns för att inte bli träffad av nedramlande bräder. Vi fick klara oss utan radio även den sommaren, men det förstod ni väl.
Det skulle jag kunna skriva om.
Jag skulle också kunna skriva om en hel del sjövilda sjömanshistorier eftersom jag tillbringade några år till sjöss och därmed också träffade en massa skojiga människor. Bl.a. FattigGeorge, en kock som fick smeknamnet eftersom han gärna serverade rester. Han lagade naturligtvis mat men ingenting fick förfaras så en dag i veckan åt vi vad han tillagat resten av veckan. Vi förstod, i början, inte varför han aldrig lärde sig att beräkna hur många han skulle laga mat åt men till slut kom vi på att han naturligtvis ville ha en ”ledig” dag i veckan. Riktigt ledig blev han ju aldrig men att dagen med resterna var enklare är helt klart. Han frågade mig en gång om jag visste vem som uppfann koppartråden och när jag sa nej så sa han: det är två smålänningar som slåss om en femöring. Det är bara roligt om man vet hur en femöring såg ut – och det vet ju jag.
Eller om den motorman som svarvade till helt suveräna ljusstakar av kopparrör, han var en riktig konstnär och jag fick tre av dem när jag fyllde år.
Eller jag skulle kunna berätta om den tyske kocken vi hade som berättade ruskiga historier från sin barndom, om sin far som var absolut nazist och som han beskrev sittande i sin fåtölj av läder med två dobermannpinschrar, en på var sida. Kocken rymde hemifrån då han var 15 år, kom så småningom till Sverige – utbildade sig till kock, gick till sjöss och hämtade så småningom sin mamma från Tyskland till Sverige, mamman som var hunsad ordentligt av sin nazistiske make.
Jag skulle kunna ta till någon av dessa historier och brodera ut dem, det skulle jag. Men hur får man ihop det? Det verkar bra inne i huvudet men svårt som tusan att få ner på papper.
Undrar om detta med att skriva verkligen är för mig – kanske jag ska ge mig in på att måla istället?