Anna Hövenmark

Jag har nyligen varit i ett sammanhang där fick veta att ordet försöka är ett eländigt ord.

Jag får ofta frågan om jag kan göra ditt eller datt och svarar faktiskt rätt ofta att ”jag kan försöka” – men betyder det att jag ska göra det eller betyder det att jag gör ett försök, som troligen misslyckas..?
Jag lyssnade på ett föredrag med Renata Chlumska som menade att det var mer positivt att försöka än att inte försöka alls och det håller jag med om MEN då kanske man inte ska gå in med förutsättningen att det är ett försök utan man kanske ska ta det mer allvarligt. Att man bedömer det som ett försök EFTERÅT. Förstår ni vad jag menar? Ser att det ser lite förvirrat ut.

I sammanhanget som jag skriver om i början handlar det om träning – om man säger att ”jag ska försöka träna 2 gånger i veckan” så resulterar det nästan alltid att det försöket föll redan 1:a veckan.
Jag tror det är sant – jag vet att för mig är det så – om jag inte bestämmer att nu ska jag träna två gånger i veckan, då blir det inte av. Ett ”försök att” kan man liksom strunta i, det är som inte på riktigt.
Det är lite samma som om man säger ”om Gud vill” – Gud ville kanske inte riktigt just den dagen men då har man, i alla fall, något att skylla på..

Attans vad vi är lättlurade – av oss själva!

Det ramlar in ofantliga mängder reklam i min mailbox på jobbet, samt en del på min privata.

Jag har tidigare bara tagit bort dem men nu har jag bestämt mig.
Längst ner på alla dessa mail så finns en liten länk som man kan trycka på om man vill bli borttagen från deras adresslista.
Där klickar jag numera ALLTID!
Jag funderar på hur jag hamnade på deras lista från början. På min jokkmokk.se adress förstår jag det eftersom de flesta dök upp under tiden som jag var kommunalråd och väldigt officiell, men de på min privata förstår jag inte alltid hur de har hittat dit.
Det kanske är så att jag lämnar något avtryck när jag är på olika sidor på nätet, vad vet jag men jag vet till 100% att jag inte beställt deras ”nyhetsbrev”…
Det är också knepigt, tycker jag, att det är jag som måste göra en aktiv handling när jag inte hade valfriheten från början. Ingen fråga om jag ville ha deras reklam, de behöver tydligen inte fråga om lov utan bara skicka. Det finns sådana också, det vet jag och ett par vill jag ha reklam från men de är ytters få.

Det som irriterar mig i min nya strid är att jag på något underligt vis ändå hamnar tillbaka på deras lista efter ett tag.
Men jag ger mig inte, jag avregistrerar mig för glatta livet.
Kampen går vidare!

Jag fattade ju inte att det skulle bli ett litet rabalder då jag lämnade min post i kommunstyrelsen idag så nu ska jag förklara:

Finns ingen som helst dramatik i detta.
Jag ville redan efter valet att någon annan i vårt parti skulle ta över Kommunstyrelseplatsen (KS).
Jag hade absolut inte för avsikt att sluta med politik, sitter fortfarande i fullmäktige och tänkte att jag kanske kan sitta i någon annan nämnd om mitt parti skulle anse det vara ok.
Nu var det så att ingen ville/kunde ta på sig detta uppdrag i KS efter valet utan jag fick lova att göra det och så blev det – MEN – nu öppnade det sig en möjlighet att göra en liten rockad.
Att jag lämnar KS och flyttar till socialnämnden och Viktor Segerström, vår gruppledare, tar över i KS med mig som ersättare.
Anledningen till att jag inte ville vara kvar i KS var ju just det faktum att det gick dåligt i valet – då ska man inte sitta kvar och bli en bitter person som tror att man alltid kan bättre själv utan då ska man byta fokus.
Jag är jätteglad att Viktor tagit på sig detta uppdrag och han kommer att se på uppdraget med nya och fräscha ögon och kommer att kunna bidra mycket mer än mig, det är jag övertygad om.

Beslutet handlar om ett helt personligt ställningstagande och det ligger alltså ingen som helst konflikt eller annat missnöje bakom beslutet!

idag har vi haft fullmäktige. Ett kort sådant. 55 minuter tog det, information från Lapplands Gymnasium inte inräknat i denna tid.

Jäkligt trist tycker jag – att Jokkmokks politiker inte har mer att diskutera på fullmäktige som faktiskt bara är fem gånger per år.
För mig är fullmäktige det viktigaste politiska forumet – där tankar och politiska viljor ska genomsyra en livlig debatt. Men tydligen är det inte det.
Idag lämnades dock ett antal motioner in och OM man väljer att lyfta dem inom en rimlig tid så kan kanske nästa fullmäktige bli intressant.
Bl.a. så lämnades en motion in idag, från mig och Karin Wannar i Samernas Väl, som handlar om att Jokkmokks Kommun borde, symboliskt, ratificera ILO 169.

Vi politiker tycker det är lite trist att länets journalister inte tycker att det är intressant att vara med på vårt fullmäktige men faktum är att jag, idag, inte kan skälla så mycket på dem.
De senaste fullmäktigemötena har verkligen inte varit så skojiga.
Framförallt har de varit extremt korta. Ett så kort som 20 minuter om jag kommer ihåg rätt och att då som journalist köra flera mil för i stort sett ingenting, det har jag förståelse för.

Nå, det är ju alltid trevligt att träffas – även om jag undrar om det inte är dags att diskutera om vi ska ha fullmäktige mötena på kvällstid, i varje fall om det inte ska hända mer än vad det gör nu.
Detta eftersom det ju kostar en del att ha dem på dagtid i form av förlorad arbetsförtjänst o.s.v. Är det värt det – för 55 minuter?

När det gäller förkylningar är jag precis som myten en man – jag blir jääätteesjuuk!!
Det blir så oerhört synd om mig så det går knappt att prata om. Å sjuk det har jag varit nu hela veckan. Visserligen tog jag mig till Luleå för att vara med på kursen i skrivande som jag går, men jag led – oj, vad jag led!
Snoret rann, tårarna rann (de har en tendens att göra det på mig när jag blir förkyld) och även om kurskamraten Tova, bestämt hävdade att mina tårar var rojalistiska glädjetårar så hävdar jag lika bestämt att det bara handlar om förkylning!

När jag var på väg till Luleå såg jag ändå, trots min klenhet, att nu blir det bara bättre eftersom jag kunde se att det redan vid 06.30 började ljusna vid horisonten:

Bara efter några mil såg det ut så här:

När Jokkmokks Marknad är förbi – då går det fort, ljuset kommer och snart kan man sitta på ett renskin och vända näsan mot solen – faktiskt redan idag då solen skiner från en fantastisk blå himmel och temperaturen stiger till bara ett par minusgrader.
Nu börjar den tiden på året när man vet varför man bor här!!

Min ruskiga sjukdom har ju resulterat i att något bloggskrivande – eller ens tänkande på eventuella blogginlägg har inte varit på tapeten men det blev en händelse som faktiskt såg ut som en tanke eftersom min adm Petter – som har min blogg inhyst hos sig – hade aviserat om en flytt av någonting som skulle påverka bloggen och därför skulle jag inte kunna skriva på ett tag och det märkliga är att detta och min snuva sammanföll.
Hur bra kan saker ändå inte bli?

Idag tänker make, taxar och jag ta en tur till Kåbdalis för att studera den stora utvecklingen där – med både restauranger, bageri/lanthandel, liftar och annat skoj.
Så mer seriösa inlägg får vänta till någon annan dag…

Ser ni vad detta är?

Kanske inte så lätt, men det är en brunnen snöskoter.
Förra veckan när min syster B och jag var ute i skogen och promenerade på skoterspåren som går kors och tvärs så dök detta ”lik” upp på sidan av spåret.
Vi stod och tittade ett tag och konstaterade att det var rätt likt ett människoskelett – ser ni ryggraden?

Nå, det måste ju ha varit dramatiskt. Det måste ha gått rätt fort och jag hoppas verkligen att ingen blev skadad.
Jag hoppas också att ägaren till liket kommer att förflytta det till någon form av återvinning eftersom det inte kan vara så lyckat att det ligger kvar i skogen.

När jag är ute och reser så läser jag alla möjliga tidningar eftersom man i väntan på flyget blir erbjuden tidningar som jag kanske inte skulle köpa i normala fall, som t.ex. Dagens Industri.
Jag blir lika glatt överraskad varje gång jag läser den eftersom jag lever i en illusion om att den enbart vänder sig till företagsledare av allehanda slag och det kanske den gör, men den innehåller ibland mycket intressanta artiklar.
Nu sist så läste jag en kommentar i denna tidning om bilprovning och utförsäljningen av densamma. Jag hittar tyvärr inte inlägget på nätet men det som förvånade mig var den negativa inställningen till utförsäljningen som kommentatorn Håkan Matson hade, framförallt verkade han vara helt övertygad om att det skulle bli dyrare för kunden och det tror ju jag med.

Han jämförde med apoteken som han menade inte hade gynnat kunden eftersom man idag inte kan hitta samma läkemedel hos alla apotek och även om man, i storstäder, upplever att apoteken är fler så innebär det inte att det har blivit lättare för kunden. Kommentatorn menade att sälja ut bilprovningen inte är bra eftersom det är en myndighetsutövning som man, som kund, inte kan välja bort. Man kan kanske säga att kundunderlaget är konstant…

Precis som med omsorg av gamla och sjuka…?

Några av oss i den den kurs jag går på LTU finns även i en liten grupp på facebook och där lade en av tjejerna in den lilla film ni kan se nedan, hon skrev: ”fällan vi ska undvika”. En sak är helt klar – jag faller i den jämt!!

Det är så typiskt mig att jag blir lätt generad när jag ser den. ”Jag ska bara….” – kan man tycka att jag borde ha vuxit ifrån för länge sedan – men inte.
Jag är alltid ute i sista minuten, deadlines är det därför oerhört viktiga att jag har – annars blir det aldrig gjort och det som jag tycker är konstigt är att det även gäller det jag tycker är roligt.
Märkligt! Eller mänskligt?

Det har skrivits en hel del om herr Statsministerns uttalande om pension vid 75 och jag har faktiskt inte hört honom så nu skriver jag på ”hörsägen”…
Dock kan jag en del om nuvarande pensionssystem som kom för ett tag sedan och jag gillar t.ex. inte att man är tvingad att sätta en del av det ihopsamlade kapitalet i aktiefonder (fast man kunde ha struntat i att välja fonder och då blev pengarna kvar hos riksgälden).
Sedan funderar jag lite över ungdomsarbetslösheten och undrar hur det hänger ihop – vi har en mycket hög ungdomsarbetslöshet i Sverige och jag kan då tycka att det vore viktigare att få in dem på arbetsmarknaden än att försöka ha kvar de som är över 65.

Men ett pensionssystem måste vara hållbart över tid och att låta de som vill arbeta längre ser jag egentligen inte som ett problem och det är fullt möjligt redan idag!

Däremot – om man har ett pensionssystem som gör det så ekonomiskt besvärligt att gå vid 62, 65 eller 70 års ålder att de som verkligen behöver eller vill gå inte kan göra det – då styr man helt klart pensionsåldern till 75.
Klarar man att konstruera ett pensionssystem som gör det möjligt för de som inte klarar att jobba längre än t.ex. 65, att ha en ekonomi i balans även efter pension då är det ok för mig.
Väljer man däremot att konstruera ett nytt pensionssystem som gör att folk är nödd och tvungen att jobba till 70-75 då är det inte ok!

Vad jag förstår så pratar herr Statsministern om att vi ska ”rita om den mentala kartan” – vad nu det kan betyda – och det gör mig ju lite orolig eftersom det troligen hänger ihop med de ekonomiska förutsättningarna för att ta ut sin pension vid valfri ålder.

Men återigen fastnar mina tankar på alla dessa unga arbetslösa – om de hade möjlighet att få börja arbeta så har de också följaktligen en större chans att tjäna ihop sin egen pension (nej, jag pratar inte om privata alternativ, utan tjäna in sin egen allmänna pension) men så länge de inte har möjlighet att jobba så ser ju även deras framtida pension rätt dyster ut.

Bilden snodd från facebook.

Idag har man rätt att arbeta fram till 67-års ålder, alltså man kan välja själv om man vill jobba så länge och arbetsgivaren kan inte säga att man inte får. Om man är överens med sin arbetsgivare kan man även jobba längre än 67 år.
Så pensionsåldern är redan höjd, även om det verkar som om inte alla vet om det eftersom jag vet att en del arbetsgivare fortfarande tar för givet att man går vid 65.
Dagens pensionssystemet gynnar dem som vill jobba till 67 eller 70 ordentligt och vill man som utarbetad kvinna inom vården sluta vid 62 så är det MYCKET ogynnsamt. Kvinnor har inte den förmånen att få hjälp via arbetsskadeförsäkringen som män har – såg jag i rapport för ett tag sedan – och då kanske de måste ta ut sin pension tidigare med ett stort inkomstbortfall som följd.

Att man inte kan ha kvar hela sin lön som pensionär begriper ju alla, men man bör åtminstone kunna leva på sin pension och till och med kunna unna sig något efter ett långt arbetsliv, tycker i alla fall jag.

Ser detta citat i tisdagens kurir:

Å jag kan svaret!
Människorna är inomhus!